Hur går det till när en människa kommer till tro? Det finns mängder av berättelser om människor som kommer till tro, och varje berättelse är unik. Men vi kan lära oss något av varje berättelse, och det finns också en tråd som förenar alla berättelser om människor som kommer till tro. Åtminstone alla vuxna människor. För barn är tron ofta naturlig, den finns där av sig själv. Men när vi blir äldre och barnatron inte längre är med så behöver vi ibland återupptäcka tron på Gud. Och det som behövs då är att drabbas av insikten av mitt eget liv inte är självtillräckligt. I mig själv är livet inte komplett, hur mycket jag än anstränger mig för att det ska vara det, det finns ett tomrum inom mig som ingenting av det som världen ger kan fylla, och den insikten öppnar upp människan för att ta emot Gud i sitt liv.
En sådan berättelse har vi fått höra från bibeltexten från Gamla testamentet. Den handlar om Naaman, som var överbefälhavare hos den arameiske kungen. Naaman var en väldigt framgångsrik man. Allt vad världen hade att erbjuda det hade han. Han hade status, makt och pengar – allt det som många i vår värld lyfter fram som viktiga och eftersträvansvärda saker. Men Naaman hade ett problem: Han var sjuk, han hade spetälska.
Arameerna låg i krig med Israel, och under ett härjningståg hade Naaman tagit en israelisk flicka som fånge. När hon såg att Naaman var sjuk så sa hon ”Om han bara kunde komma till profeten i Samaria! Då skulle han bli botad från sin spetälske. Profeten i Samaria, det var Elisha, som var en gudsman som lyssnade till Guds röst och var hans profet. För barn så är tron som sagt ofta naturlig, den bara finns där. För barnet var det en självklarhet att vända sig till Gud med sina bekymmer, något som de vuxna inte alltid tänker på. Så Naaman lyssnar på flickan och bestämmer sig att för att uppsöka Elisha. Så han går till den arameiske kungen, och han skickar med ett rekommendationsbrev med en order om att den Israeliske kungen skulle bota Naamans spetälska.
Och det här är något väldigt anmärkningsvärt. Arameerna krigade mot Israel, de förtryckte deras folk. Ändå är Naaman beredd att gå till fiendernas land då han så desperat vill bli frisk. Det vore som att någon av Putins närmsta män skulle bege sig till Ukraina med ett brev till Zelenskyj med en order om att erbjuda honom sjukvård. Det säger någonting om desperationen hos Naaman.
Förutom att ta med sig brevet från kungen tar Naaman även med sig enorma mängder pengar som han ger till den israeliske kungen. Han använder sig av sin status och sina kontakater och av sin rikedom och makt för att försöka köpa till sig en frisk kropp. Men när den israeliske kungen möter Naaman så river han sönder sina kläder och blir förtvivlad över vad Naaman vill att han ska göra, och kungen säger ”Är jag då en gud, med makt över liv och död, eftersom han skickar till mig en spetälsk och begär att jag skall bota honom?”. Den israeliske kungen vet att det finns saker som människan inte kan åstadkomma på egen hand, och det här är en sån sak.
Men profeten Elisha får veta vad som har hänt, och då ber han kungen att skicka Naaman till honom. Så Naaman åker dit med all sin prakt och rikedom, men när han kommer fram så går Elisha inte ut för att möta honom. Istället skickar han ut en budbärare till honom med orden ”Far ner till Jordan och bada sju gånger i floden, så skall din hud läkas och du blir renad.”
När Naaman hör det här blir han ursinnig. Han hade förväntat sig att Elisha skulle komma ut på hans befallning, ropa till sin Gud, och sen så skulle han vara frisk. Och så blir arg över att han ska behöva gå till en israelisk flod. Nog är väl floderna i hans eget land minst lika bra?
Ilsken är han beredd att bege sig hemåt igen, utan att doppa sig i floden, men då blir han hejdad av en av sina följeslagare som säger ”Om det hade varit något svårt profeten hade begärt av dig, nog hade du gjort det då?”. Och mycket riktigt, hade Naaman fått en svår utmaning hade han tagit sig an den utan att blinka. Han var ju en högt uppsatt överbefälhavare, svåra utmaningar var ett sätt för honom att visa sin styrka, sin list och sitt mod, så det var han van att göra. Och fick han göra det, då hade han chansen att bevisa för den här guden att han minsann var värdig nog att bli välsignad.
Istället får han i uppdrag att gå ner och doppa sig i en flod, och det kunde ju vem som helst göra. Och det är det som provocerar Naaman: Vad är för någon gud som ger sin välsignelse till vem som helst? Jo, det är vår Gud som gör det. Vem som helst kan få ta del av Guds godhet, alltså alla. Ingen är utelämnad.
Naaman behöver ödmjuka sig inför Gud och inse att det inte är på grund av hans egna, storslagna gärningar som Gud välsignar. Det är inte heller på grund av någon stor profets gärningar. Därför kommer Elisha inte ens ut för att möta honom. Hade han gjort det kanske Naaman hade tillskrivit helandet till Elisha, och inte till Gud.
Så Naaman gör till slut det som han blir tillsagd att göra. Han ödmjukar sig och gör någonting vem som helst kan göra, och han litar på det gudsord han har fått till sig. Och då blir han också helad, han blir fri från sin spetälska. Men det är inte där som det stora undret sker. Det stora undret är att han kommer till tro. När han blivit helad säger han ”Nu vet jag att det inte finns någon gud på hela jorden utom i Israel”. På den tiden, precis som idag, fanns det många olika gudar som folk tillbad. Det var aldrig en fråga om det fanns någon gud eller inte, frågan var vems gud var egentligen störst. En vanlig respons när något stort skedde var att säga ”Nu vet jag att din gud är större än min gud”. Man höll alltså fortfarande fast vid sin egen gud, fastän man också började tro på en annan. Men när Naaman får möta Gud kommer han till insikten att ingen av de gudar han tidigare trott på eller tillbett är verkliga, jämfört med den ende sanne Guden. Han som tidigare förlitat sig på gudar som såsom makt och pengar, inser att det är makter i vår värld som aldrig någonsin kan mätta vår innersta hunger och längtan.
Naaman kom till Elisha för att bli helad från sin spetälska, men han blev helad från någonting mycket större än så. Det är inte bara hans yttre som blir helat, det är framför allt hans inre. Han drabbas av insikten att det som världen kan ge inte är tillräckligt, att han själv inte är tillräcklig, men att det finns en Gud som fylla det tomrum som finns i varje människas inre. ”Nu vet jag att det inte finns någon gud på hela jorden utom i Israel”. Det är den Guden som vi tror på idag, det är den Guden vi berättar om i våra kyrkor vecka efter vecka, år efter år. Det är den Guden som ger till välsignelse till vem som helst – till alla människor som vill söka honom.
Berättelserna om när en människa kommer tro är alla olika, men Gud är densamma i alla dessa berättelser. En Gud som längtar efter varje människa, som vill ge av sin godhet och nåd till oss alla. Gud vill fylla tomrummet inom dig.