Jesu dop – predikan första söndagen efter trettondagen

av | 11 jan 2022

Vi är inne i januari månad just nu – en månad som handlar mycket om nystarter. Det är många som brukar avsluta december månad med att avge ett nyårslöfte, och sen när januari väl kommer är det dags att börja hålla det löftet. Allra vanligast är att nyårslöftena brukar handla om att ändra någonting med sin livsstil för att leva ett bättre och sundare liv. De allra vanligaste nyårslöftena handlar om att börja träna mer, äta bättre, eller kanske sluta med någon osund vana man har, till exempel sluta röka eller snusa. Tyvärr är det inte helt ovanligt att man inte klarar av att hålla det nyårslöfte man har gett. När januari kommer går man ut stenhårt och är hård mot sig själv för att verkligen hålla det man har lovat, men sen börjar man slappna av mer och mer och kanske börjar fuska lite smått och tänker ”ett litet undantag gör nog inte så mycket”, och sen är man helt plötsligt tillbaka i sina gamla vanor. Sen när december kommer igen så ger man ett nytt nyårslöfte, och sen går det kanske likadant igen. Historien upprepar sig, som man brukar säga.

Att historien upprepar sig kan man även se i bibeln, och nu tänkte jag faktiskt att vi skulle göra en liten resa genom hela bibeln. Vi ska ta oss ända från början till slutet av bibeln, från Första Moseboken till Uppenbarelseboken, för att se att historien verkligen kan upprepa sig ibland. ”Oj, nu blir det en lång predikan”, tänker ni kanske då, men ni kan vara lugna, för vi ska göra det i ett ganska snabbt tempo.

Men vi tar det från allra första början, för det är i regel ett bra ställe att börja på.

”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: ’Ljus, bli till’, och ljuset blev till.” Så börjar det allra första kapitlet i bibeln, och där berättas det hur Gud skapar. Och det finns två saker att lägga märke till i de här raderna, två saker som finns med när Gud skapar, nämligen vatten och Ande.

”En gudsvind svepte över vattnet” står det. Läser man en gammal bibelöversättning står det ”Guds Ande svävade över vattnet”, och det beror på det ord på hebreiska som används i grundtexten, ruach, betyder både Ande och vind.

Vatten är ju någonting som kan stå för både liv och död. Vi är beroende av vatten för att kunna leva – vi behöver det till att dricka och för att hålla oss rena. Men vatten kan också vara någonting skadligt. Det märker vi inte minst när det blir någon stor katastrof, till exempel en översvämning eller en tsunami. Vatten kan alltså stå för både liv och död. Anden, däremot, står alltid för liv, så när vatten och Ande möts, då innebär vattnet alltid liv. Och det är det som händer i begynnelsen – Gud skapar, vatten och Ande möts, och livet blir till.

Och till en början är allting bra – människan lever tillsammans med Gud i Edens trädgård. Men efter ett tag så händer det värsta tänkbara – synden kommer in i världen. Människan väljer att vända sig bort från Gud, och då bildas en spricka mellan Gud och människa – en spricka som gör att de inte kan leva tillsammans längre. Och ju större synden blev, desto större blev sprickan, och avståndet mellan Gud och människa växte allt mer och mer. Gud talade fortfarande till människorna, men ju mer de syndade desto svårare fick de att lyssna. Till slut står det till och med att ”Herren såg att ondskan på jorden var stor; människornas uppsåt var alltid och alltigenom onda”. Och när ondskan var så enorm, då bestämmer sig Gud för att skicka en flodvåg över hela jorden, för att allt liv skulle försvinna. Men inte riktigt allt, för det fanns faktiskt en person – en enda – som inte hade vänt sig bort från Gud, och därför skulle han och hela hans familj bli räddad. Det var en person som hette Noa.

Gud sa åt Noa att bygga en ark, och när översvämningen skulle komma så skulle Noa och hela hans familj gå in i arken så att de skulle sig klara sig undan vattnet. Noa skulle även ta med sig ett par av varje djurart, så att de också skulle kunna överleva tillsammans med människorna. Noa lyssnade till Gud, han lyssnade till Guds Ande, så när vattnet kom innebar det liv för honom. För alla de som inte lyssnade till Guds Ande innebar vattnet död, men för Noa innebar vattnet liv.

Och sen ser vi hur historien upprepar sig. För när översvämningen kom blev hela jorden täckt med vatten. Men vad händer sen? Jo, då står det att Gud lät en vind blåsa över jorden, och vattnet började sjunka undan. Gud skickade en vind över vattnet – Gud skickade sin Ande över vattnet, och livet kunde börja om.

Och när Noa och hans familj har klivit ut ur arken, då ingår Gud ett förbund med honom. Det var ett löfte om att Gud aldrig skulle skicka en till flodvåg av det slaget. Det förbundet blev början på någonting nytt för människan, det blev lite som en nystart – en chans att börja om för att leva bättre.

Sen hoppar vi fram en bit historien, och då kommer vi fram till Mose. Mose var en israelit som levde i Egypten, där det israeliska folket levde som slavar. Han fick ett uppdrag av Gud, och det var att befria folket från fångenskapen, och föra tillbaka dem till sitt eget land. Så Mose går till farao för att be honom att släppa folket, men det vägrar han att göra. Därför låter Gud tio plågor drabba landet, och efter den tionde plågan ger farao vika och släpper iväg israeliterna. Men efter ett tag ångrar sig farao, och han skickar iväg en armé som ska hämta tillbaka folket. När israeliterna får höra att en armé är på väg mot dem för att hämta tillbaka dem så befinner de sig vid ett hav, och då blir de rädda, för de inte kan fly åt något håll.

Men då talar Gud till Mose och säger ”Säg åt israeliterna att dra vidare. Lyft din stav och sträck ut din hand över havet och klyv det, så att israeliterna kan gå torrskodda tvärs igenom havet”. Mose gör precis som Gud säger, och vad händer då? Jo, då kommer en stark vind över havet, och den vinden blåste hela natten. Och där vinden blåste fram, där delades vattnet, så att folket kunde gå igenom. Vinden – Anden – gjorde att folket kunde ta sig igenom vattnet. Men när faraos armé kom efter dem, då strömmade vattnet tillbaka, så att de blev uppslukade av havet. För faraos armé, som inte lyssnade till Guds Ande, innebar vattnet död, men för israeliterna, som lyssnade till Guds Ande, innebar det liv.

Efter att Gud räddat folket ut ur Egypten, då ingår Han ett förbund med dem. Det förbundet innebar att folket skulle vara Guds folk – att de skulle höra till Honom och lyda de bud Gud gav dem, och att Gud skulle ta hand om sitt folk och välsigna dem. Det här förbundet blev också början på någonting nytt för människan, ännu en nystart. Historien upprepar sig.

Sen hoppar vi fram ytterligare en bit i historien, och då kommer vi fram till dagens evangelietext, som handlar om när Jesus blir döpt. Det är en rätt konstig text, kan man tycka. För Jesus blir döpt av Johannes, och det dop han döper med är ett omvändelsedop, alltså ett dop som handlar om att lämna gamla synder bakom sig för att börja om på nytt. Men Jesus, han var ju syndfri, och därför behövde han egentligen inte döpas. Så tänker i varje fall Johannes Döparen, och därför säger han till Jesus ”Du behöver väl inte bli döpt av mig? Det är ju jag som behöver bli döpt av dig!”. Men då svarar Jesus honom genom att säga ”Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.”

När han har sagt det går Johannes med på att döpa honom. De går ut i Jordanfloden tillsammans, och där blir Jesus döpt av Johannes. När han kommer upp ur vattnet, då öppnar sig himlen och Anden kommer över honom som en duva. Vattnet och Anden möts ännu en gång. Sen hörs en röst från himlen som säger ”Du är min älskade son, du är min utvalde.”

Men varför behöver egentligen Jesus bli döpt? Och vad menar han när han säger ”Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten”?

Jag tror att det har att göra med att dopet är början på någonting nytt. Det är startskottet för en ny period i historien, det är början på det nya förbundet. Hur Jesu liv såg ut innan han döptes vet vi inte särskilt mycket om. De enda berättelserna som vi känner till handlar om när Jesus föds och om när han var 12 år gammal och besökte templet i Jerusalem, i övrigt vet vi faktiskt ingenting. Men när Jesus har döpts, då börjar det hända saker. Det är då han har sin verksamma del av livet – det är nu han börjar predika, undervisa och göra under. Det är nu han samlar sina lärjungar och reser runt över landet för att sprida budskapet om Guds rike. Och hela den här perioden, den börjar med ett dop.

När Jesus döps så är hela treenigheten närvarande. Jesus, sonen, är den som döps. Anden kommer till honom i form av en duva, och från himlen hörs Faderns röst som säger ”Du är min älskade son, du är min utvalde”. Betyder det då att Jesus inte hade Anden innan dopet, eller att han inte var Guds utvalde innan han blev döpt? Nej, Jesus var både utvald och hade Anden innan han blev döpt, men vid dopet blir det en bekräftelse utåt sett att han är den som folket har väntat på – att han är Messias. För det här var någonting som alla som var närvarande vid Jordanfloden kunde se och höra, så de blev vittnen till händelsen. De fick se och höra från vem Jesus fick sin auktoritet – inte från någon människa, utan från Gud själv. Jesus var verkligen Guds son. Därför blev dopet ett startskott – ett startskott för Jesu verksamma liv, och ett startskott för ett nytt förbund.

Och det är en till sak som sker i samband med dopet. När människorna blev döpta av Johannes, då gick de ner i floden smutsiga, och i dopet blev de renade. De fick omvända sig från sina synder för att börja om på nytt. Men när Jesus går ner i floden, då är han redan ren. Så istället för att tvätta bort sina synder i dopet gör han det motsatta – han tar på sig synder och kommer upp ur floden smutsig. Han tar på sig folkets synder – dina synder och mina synder – och de synderna bär han på sig ända fram till korset, där han dör tillsammans med alla människors synd. Det är det som är det nya förbundet – Guds löfte att rädda sitt folk – och det förbundet börjar med ett dop, ett dop där vatten och Ande möts.

Vatten och Ande möts och livet blir till. Historien upprepar sig. Men varför upprepar sig historien egentligen? Varför ingår Gud i flera förbund med människan? Räcker det inte med ett enda förbund? Författaren och nobelpristagaren André Gide sa en gång en sak som jag tycker förklarar det på ett bra sätt. Han sa ”Allt som behöver bli sagt har redan sagts, men eftersom ingen lyssnade måste allt sägas igen”. Historien upprepar sig därför att Gud verkligen vill att vi ska lyssna till honom, så därför säger han saker mer än en gång. När vi inte räcker till och faller omkull, då ger Gud oss en ny chans och reser oss upp. Och händer det en gång till, då ger han oss ännu en ny chans. Historien upprepar sig därför att det är Guds sätt att säga till oss ”Jag älskar dig. Jag vill vara med dig, och ifall du inte lyssnar eller inte förstår det, då säger jag det en gång till.”

Jag sa i början av predikan att vi skulle ta oss från Första Moseboken till Uppenbarelseboken, så vi har ett litet stopp kvar. För Gud har lovat att han ska skapa en gång till – skapa en ny himmel och en ny jord. I slutet av bibelns allra sista bok kan vi läsa:

”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.” Och han som satt på tronen sade ”Se, jag gör allting nytt. Jag är A och O, början och slutet. Jag skall låta den som törstar dricka fritt ur källan med livets vatten. Den som segrar skall vinna allt detta, och jag skall vara hans Gud och han skall vara min son”.

Gud ska alltså skapa en gång till, och vatten och Ande möts än en gång. Gud själv, Fader, Son och Ande, ska leva tillsammans med människan, och hon ska få dricka fritt ur källan med livets vatten. Historien upprepar sig.