Det finns en legend som berättar om att Abraham en dag fick se en gammal man komma vandrande längs vägen. Mannen verkade trött och såg ut att ha färdats långt – hans kläder var dammiga och fötterna såriga. Abraham fylldes av medkänsla och bjöd in mannen att dela en måltid med honom för att sedan tillbringa natten i lägret på en skön bädd. Vandraren tog tacksamt emot erbjudandet.
Vid middagen noterade Abraham att hans gäst inte välsignade maten eller tackade Gud för den, och kunde inte låta bli att fråga varför. ”Jag dyrkar eldens gud och ingen annan” blev svaret. Svaret gjorde Abraham så arg att han genast skickade iväg mannen, utan att han ens fick avsluta sin måltid.
Senare samma kväll talade Gud till Abraham. ”Vad hände med din gäst, den trötte vandraren?” Abraham förklarade att han inte kunde tolerera en gudsförnekare som gäst i sitt läger. Då svarade Gud: ”Jag har tagit hand om den mannen i sextio år, trots att han aldrig har tillbett mig. Kunde du då inte ha stått ut en enda kväll för att på så sätt visa på min kärlek till honom?”
Den här berättelsen ställer en viktig fråga till oss: Hur hanterar vi de människor som inte tänker som vi? Hur ska vi bemöta dem som vi har svårt för? Människor som har åsikter och värderingar som ligger långt ifrån våra egna, eller personer vi helt enkelt har svårt för.
Bibeln ger oss flera exempel på hur vi ska behandla varandra. Ett sådant berättar Jesus om när han berättar om den barmhärtige samariern. Samarierna var ett folk man inte ville ha någonting att göra. Att resa genom Samarien var någonting man allra helst undvek så långt det var möjligt, för det fanns en tydlig fiendskap mellan judar och samarier. Men i berättelsen är det ändå samariern som lyfts fram som föredöme. Prästen och leviten, två religiösa ledare, vände bort ryggen och gick förbi när de såg en misshandlad landsman vid vägkanten. Men samariern, som var en främling – och dessutom en oomtyckt sådan – fylldes av medlidande och tog hand om den sårade mannen. Kärlek och omtanke är ett gränslöst språk, och det kan talas även mellan två personer som ser på varandra som fiender.
För det största och viktigaste budet vi har fått, det är budet att älska. Älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, med hela din själ, med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och älska din nästa som dig själv.
Kan man verkligen säga åt någon annan att man ska älska någon? Ja, jag tror faktiskt det. Vi kan inte säga åt varandra att vi ska tycka om varandra, för att tycka om någon har att göra med våra känslor. Men det vi kan göra är att välja att älska varandra, för att älska någon kan också vara ett beslut. Jag kan välja att visa kärlek till en människa oberoende om jag tycker om den eller inte. Men om man väljer att älska andra människor så kommer man märka att det också är mycket lättare att tycka om dem!
Det är därför Jesus kan ge oss budet: älska varandra. Och det är också därför han kan säga: älska era fiender, be för dem som förföljer er. Och det är därför en samarier kan visa kärlek till en människa som såg honom som sin fiende. Den här sortens kärlek är den allra starkaste, för det är en kärlek som är ovillkorlig. Det är den sortens kärlek som vi ger utan att kräva någonting tillbaka. Och det är den sortens kärlek Gud har till oss. Gud slutar inte att älska oss även om vi vänder honom ryggen. Det är det som Johannes skriver om när han säger: ”Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.”
Vi kan inte förtjäna Guds kärlek, vi får den därför att Gud har valt att ge den till oss. Det är därför Johannes fortsätter med orden ”Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra.” Guds kärlek till oss ger oss ett föredöme i hur vi ska vara mot varandra – även mot dem som tror eller tycker annorlunda än oss själva.
Det här är ju däremot inte alltid så lätt. För vi människor sårar varandra ibland, medvetet eller omedvetet, och det gör att det inte är enkelt att mötas alltid. Det här berättar också Jesus om när han får frågan om hur man ska göra när någon har gjort något orätt mot mig. Då säger Jesus:
Om din broder har gjort dig någon orätt, så gå och ställ honom till svars i enrum. Lyssnar han på dig har du vunnit tillbaka din broder. Men om han inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till, för på två eller tre vittnesmål skall varje sak avgöras. Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen. Vill han inte lyssna på församlingen heller, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare.
Så här tänker vi kanske att det ska gå till när någon gör oss illa och vägrar lyssna eller be om förlåtelse: Vi ska betrakta personen som en hedning eller en tullindrivare, alltså som en person man inte tycker om, någon som inte längre är en del av gemenskapen, någon man såg ner på och ansåg sig vara förmer än. Vi ska med andra ord vända ryggen till dem. För det var så människor såg på hedningar och tullindrivare. Men är det verkligen vad Jesus menar? Nej, jag tror inte. För om Jesus säger att vi ska betrakta någon som en tullindrivare, då måste vi också se hur Jesus själv behandlade tullindrivare. Och vad gjorde han? Jo, han sökte upp dem och visade dem stor kärlek, han upprättade dem och gav dem chanser till ett nytt liv tillsammans med honom. När tullindrivaren Sackaios mötte Jesus gjorde kärleken att han gjorde en helomvändning i sitt liv – han lämnade tillbaka allt det han tagit från andra och blev en helt ny människa. En annan gång gick Jesus fram till en tullindrivare och sa ”följ mig”, och han lämnade allt och blev en Jesu lärjungar. Han hette Matteus, och han tillskrivs dessutom ett av evangelierna i bibeln.
När någon gör oss orätt eller har åsikter vi inte håller med om, eller att det bara är en person vi har svårt för, då är inte lösning att vända dem ryggen och frysa ut dem – lösningen som Jesus ger oss är: visa dem kärlek, visa på förlåtelsen och upprättelsen som finns hos Gud – för den som omvänder sig till Gud möts alltid av en öppen famn.
Abraham hade inte behövt visa bort mannen som inte trodde på Gud. Han hade kunnat visa honom kärlek därför att han också är ett barn av Gud, även om den här personen själv inte trodde. Gud hade vandrat med honom ändå. Därför får vi också vandra med dom vi möter längs livets väg, även om de tycker och tänker annorlunda än vad vi gör. För vi har fått ta emot en gränslös kärlek från Gud, och den är vi kallade att sprida vidare till alla människor i vår värld, vare sig vi betraktar dom som våra vänner eller våra fiender. För de är våra medmänniskor, vad vi än tycker om saken. Och vi får visa medlidande för våra medmänniskor, precis som den barmhärtige samariern gjorde.