Det finns ett ord som inte nämns i dagens evangelietext, men som ändå är väldigt centralt. Det är ordet ”närvaro”. Det är någon som har bjudit in till fest, och vill att vänner och bekanta ska vara närvarande på festen. Men när festdagen väl kommer så har alla ursäkter för att inte komma dit. Och ursäkterna är inte särskilt bra. Blev man bjuden på fest på den här tiden så fick man först en första inbjudan för att veta att det skulle bli fest, lite som en ”save the date”. När förberedelserna för festen var färdiga, då skickade man den slutliga inbjudan om att ”nu är det dags, välkommen på fest!”. Därför visste alla de inbjudna att det var dags för fest. Och man köpte inte en åker osedd, och man visste vad oxarna gick för när man köpte dem, och bröllop planerades i god tid, så ingen har en särskilt bra anledning att säga nej till festen. Gästerna väljer inte bort festen för att de inte kan, de väljer att inte komma. De väljer bort sin egen närvaro på festen till förmån för sina egna intressen.
Den här berättelsen känns på något sätt väldigt aktuell idag, för idag är närvaro någonting vi har blivit allt sämre på. Idag är vi mer tillgängliga än någonsin. Genom våra mobiltelefoner är vi nåbara nästan var vi än är, och vi kan snabbt resa mellan olika platser. Men tillgängligheten gör också att vi är mindre närvarande. Man kan befinna sig på många platser utan att verkligen vara närvarande där. Så fort du är i ett sammanhang och tar upp mobiltelefonen är du inte längre lika närvarande på platsen där du befinner dig, även om du rent fysiskt är på plats. Uppmärksamheten och närvaron har riktats någon annanstans. Den konstanta tillgängligheten sätter djupa spår i vår närvaro. Det är som prästen Per Arne Dahl skriver i sin bok ”Varför har vi det inte bättre när vi har det så bra?”: Vi vill inte missa någonting, men den som försöker uppleva allt mister det mesta.
För idag är det många människor som har svårt att binda upp sig på saker. Det är viktigt att vara tillgänglig, så att man inte missar det bästa. Det här brukar kallas ”FOMO” – Fear of missing out – rädsla av att missa något. Det här syns på många olika sätt. Ett exempel är om man skulle göra ett evenemang på facebook och bjuda in folk, och jämför hur många som klickar i ”jag kommer” med hur många som klickar i ”intresserad” eller ”kanske” – då är skillnaden enorm. Man vill hålla alla dörrar öppna, inte lova bort sig, men resultatet blir lätt att man missar allt.
För något år sedan skulle gospelstjärnan och lovsångsledaren Israel Houghton göra en turné i Sverige och Norge. Till spelningen i Norge köptes det för få biljetter, så spelningen ställdes in några veckor innan det planerade datumet. Då var det någon som hörde av sig till den som var ansvarig för turnén här i Norden och sa ”Det var tråkigt att det blev inställt, jag hade gärna gått”. Då frågade han ”Hade du köpt biljetter?”. Svaret på den frågan var ”Nej”. ”Ja, men då är du ju en del av anledningen till att det blev inställt”.
Det som också gör att vi har blivit sämre på att vara närvarande, det är att vi idag lever i ett samhälle som är väldigt individualistiskt. ”Vad får jag ut av det?” är en fråga vi ofta ställer oss när vi ställs inför olika val. Det är det individuella ”jag” som är i centrum, istället för det kollektiva ”vi”. Och det här blir en krock när man pratar om närvaro, för närvaron handlar inte om mig själv – närvaron sätter min omgivning i centrum. När jag är närvarande, då ser jag de människor jag möter, jag är uppmärksam på vad som händer omkring mig, det är inte bara mina egna behov som är viktiga, utan jag ser också till andra människors behov, och då måste jag ibland sätta mina egna önskningar åt sidan. Individualismen gör det därför svårare för oss att vara närvarande.
Individualismen präglar oss på många sätt, och det gäller även oss i kyrkan. Det är lätt att vi tar med oss jag-tänket in i gudstjänsten, att gudstjänsten handlar om att jag ska få ut så mycket av den som möjligt. Men då missar vi lätt att en stor del av kyrkan handlar om vad vi kan ge till andra, och där är vår närvaro viktig. Idag är det lätt hänt att vi som gudstjänstbesökare blir konsumenter. Vi konsumerar gudstjänsten, vi vill att den ska ge oss någonting. Predikan ska tala till oss på ett personligt plan, musiken ska hålla hög nivå och det ska vara bra val av psalmer och lovsånger. Kort och gott så ska gudstjänsten helt enkelt vara på det sätt som jag vill ha det, så att jag känner att jag får ut mycket av jag spenderar min tid där.
Men gudstjänsten handlar om så mycket mer än om min egna intressen. Jag har varit på många gudstjänster där jag har funderat på vad jag egentligen fick ut av det. Men kanske är det inte jag som ska få ut mest av det alla gånger. Kanske handlar det minst lika mycket om vad jag kan ge i gudstjänsten. När jag istället deltar i gudstjänsten, istället för att konsumera den, då är jag en del av någonting som är större än mig själv, och då kan jag också inse vikten av min egen närvaro. När jag går till kyrkan enbart för min egen skull, då är det lätt hänt att bli besviken över att innehållet inte levde upp till mina förväntningar. Och det är lätt gjort att om man gått på en gudstjänst och inte känt att man fått ut tillräckligt mycket av det, inte går på gudstjänst igen nästa vecka, och samma sak veckan därpå, och helt plötsligt har man slutat gå i kyrkan utan att ha märkt hur det gick till. Men jag tror att jag har en viktig uppgift i kyrkbänken även de söndagar jag känner att jag inte riktigt kan ta till mig av predikan, musiken eller bönerna. Just en sån söndag kanske orden och tonerna är riktade till någon annan än mig – någon annan blir uppbyggd – och jag får vara delaktig i det genom att själv vara med i gudstjänstfirandet – jag får vara en del av festen. För gudstjänst handlar mycket om gemenskap, och det är när vi är samlade tillsammans som vi kan växa som kyrka.
En växande församling i Afrika fick en gång frågan vad det var som gjorde att de började växa och nå ut till fler. Då blev svaret ”Vi fick en ny predikant.” Och så långt kanske många tänker att det är så det går till. Får man bara en ny predikant som är bra på att förkunna, då kommer folk att lyssna så att kyrkan växer. Men sen fortsatte svaret. ”Vi fick en ny predikant, och han var så dålig! Därför samlades vi flera stycken innan gudstjänsten började för att be tillsammans för predikanten och för vår församling.” En predikant kan aldrig få en församling att växa. Växandet kommer när vi samlas tillsammans i bön, och Gud ger oss kraft. Därför bidrar min egen närvaro i kyrkan till mer än jag själv kanske tror.
Just nu så befinner jag mig mitt i småbarnsåren, och då kan det vara en utmaning att gå till kyrkan när det är gudstjänst. För man får sällan sitta still en längre stund. I bästa fall lyckas man sjunga en hel psalm utan att behöva springa iväg till lekhörna eller ge mat till hungrigt barn. Att lyssna till en hel predikan är nästan otänkbart. De gånger jag lyckats lyssna till en hel predikan när hela familjen är med brukar oftast sammanfalla med de gånger då det är jag själv som predikar. Flera gudstjänster vi varit på med hela familjen har vi nog egentligen bara varit fysiskt närvarande på.
Men ändå tror jag att det är värt det. För när vi går på gudstjänsten så är vi en del av en gemenskap, vare sig jag lyckas lyssna på predikan eller inte, vare sig jag tycker musiken är bra eller tråkig. För att gå på gudstjänst handlar så mycket mer än om mig själv – min närvaro bidrar till gemenskapen i församlingen. Vi väljer också att gå kyrkan för att våra barn ska få ta del av kyrkan, och gör vi det inte nu så kommer de med stor sannolikhet inte att göra det senare. Själv är jag väldigt tacksam över att jag haft föräldrar som tagit med mig till kyrkan, och det vill jag ge vidare till mina barn. Att gå i kyrkan är ett aktivt val man måste göra, det görs inte av sig själv, och även om det å ena sidan är helt gratis så kostar det ett pris i den valuta många håller hårt i: tid och närvaro.
Men den inbjudan som Jesus kommer med är mer värd än all tid i hela världen: Det är en inbjudan till en fest. Och inte vilken fest som helst: en himmelsk fest. Jesus säger till dig och mig: kom och var med mig, jag vill ha med dig på festen. Vill du komma? Jesus vill att du och jag ska vara närvarande i Guds rike – både i det rike som det eviga livet innebär, men också i Guds rike som vi får vara en del av redan här och nu på jorden. Vi får samlas till gudstjänst och gemensamt lovsjunga och tillbe Gud, vi får bära varandras bördor i bön och handling och hjälpa till att sprida Guds kärlek på den plats vi befinner oss på här och nu. Jesus vill att vi ska vara närvarande i hans rike, och inbjudan till den festen går ut till oss alla.