Idag har vi läst två bibeltexter som är varandras motsatser. Det är pingstdagen idag, och den text man läser varje år är när lärjungarna får ta emot den helige Anden. När de fylls av helig Ande börjar de tala andra språk, så att de människor som kom från andra länder kunde förstå vad de berättade om Gud.
Texten från Gamla testamentet skulle man nästan kunna kalla anti-pingsten. Där får vi höra om tornet i Babel. Människorna bestämde sig för att bygga ett torn som skulle nå ända upp till himlen. Men när de gjorde de så skapade Gud språkförbistringar ibland dem, så att de inte längre kunde förstå varandra, och då blev tornet aldrig färdigbyggt. Tornet i Babel, det står för splittring, medan pingstens Ande står för enhet.
Varför är det på det viset? Det finns en formulering i varje bibeltext som jag tror avslöjar det. När människorna skulle bygga tornet i Babel, då är motivet att de själva ska bli ärade. ”Låt oss bygga en stad, med torn som når ända upp i himlen. Vårt namn blir känt, och vi slipper vara skingrade över jorden.” De byggde tornet för att deras eget namn skulle bli känt och ärat. Det var med andra ord bara ett skrytbygge. Människan hade bara fokus på sig själv. Och när det sker, då skapas lätt splittring. Det gällde i Babel när tornet skulle byggas, och det gäller ännu idag. När vi bara ser till vår egen vinning och vår egen ära, då uppstår splittring i våra relationer.
På den första pingstdagen så sker någonting helt annat. Lärjungarna börjar tala andra språk än sitt eget, och de andra folken blir förvånade över att höra sitt eget språk talas. Då räknar de upp alla platser de kommer från, och avslutar sedan med att säga ”Ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar”. När lärjungarna helt plötsligt kan tala nya språk, då tar de ingen ära för det själva. De gör inte som folket i Babel som försöker lyfta fram sig själva. Nej, istället lyfter de fram Guds stora gärningar. Och när det är Gud som äras, istället för människor, då skapas enhet.
Pingstens Ande, det är enhetens ande. Den helige Ande vill föra oss människor samman i en gemensam lovsång till Gud. Och när vi kan stå enade i vår tro på Gud, då stärks också våra mänskliga vänskapsband. Om detta skriver också Paulus i Efeserbrevet, där vi kan läsa:
Jag uppmanar er alltså, jag som är fånge för Herrens skull, att leva värdigt er kallelse, alltid ödmjuka och milda. Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek. Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten: en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp. En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt. (Ef 4:1-6)
Guds tanke med oss människor och med kyrkan är att vi ska vara en enhet, att det inte ska finnas någon splittring mellan oss. Den enheten är det Anden vill hjälpa oss att sträva efter. Men ändå så vet vi att det finns mycket splittring i vår värld, både i och utanför kyrkan. Till en början lyckades kyrkan bevara en del av den enheten som den första pingsten förmedlade. I närmare 1000 år fanns det en gemensam kyrka. Visst fanns det en hel del meningsskiljaktigheter även då, men man lyckades ändå stå fast vi att vara en kyrka.
År 1054 ändrades det när kyrkan splittrades i en östlig och västlig del. Den östliga delen kom att bli den ortodoxa kyrkan, och den västliga katolska kyrkan. Hoppar vi fram närmare 500 år fram i tiden kom en ny splittring då den västliga delen delades i en katolsk sida och en protestantisk sida. Och hoppar vi fram till idag så har många, många fler delningar skett, och i dag finns det många olika samfund världen över. Och även om Gud har kunnat göra många stora saker genom alla dessa olika samfund och att de alla varit och är till välsignelse på olika sätt, så tror jag ändå att tanken är att vi ska vara en enda kyrka, där vi alla gemensamt kan få prisa Gud oberoende av samfundsgränser – att vi får dela samma tak med både våra likheter och våra olikheter.
För det är viktigt att vi som kyrka kan stå enade i vår tro på Jesus, vilket samfund vi än tillhör. Ekumenik, att mötas mellan samfundsgränser, det handlar inte om att alla kyrkor ska bli likadana, utan det handlar om att vi ska samlas och enas i vår gemensamma tro på Jesus – att vi låter den helige Ande skapa enhet ibland oss.
Faktum är att ekumeniken är en förutsättning för att vi ska kunna vara en fungerande och växande kyrka. I Johannesevangeliet håller Jesus ett avskedstal till sina lärjungar. Om man ska hålla ett avskedstal, då vill man förmodligen få sagt det som är allra viktigast. Det gäller att inte slösa med orden, utan få fram det man vill ha sagt som en sista hälsning. Jesus avslutar sitt sista tal till sina lärjungar genom att be en bön. Jesus ber för alla som tror på honom, och sedan fortsätter han be med dessa ord:
Men inte bara för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig. Jag ber att de alla ska bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.
Första ordet i sista meningen är ett väldigt viktigt ord. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig. Alltså när vi som tror står enade i vår tro, då förstår också världen Guds kärlek till sitt folk. Men när kyrkan är splittrad, då ser världen det, och då kan inte världen heller tro. Därför är ekumeniken viktig – att vi kan enas i vår tro över samfundens gränser.
Därför är jag väldigt glad över att få vara i ett sammanhang som här i Sävar. För jag tror att i Sävar så finns det bara en enda kyrka. Det finns olika kyrkobyggnader, och olika församlingar på så vis, men vi delar en och samma tro och vi gör mycket tillsammans. Till kyrkan får vi komma som vi är, med våra likheter och olikheter, för det som förenar oss är vår tro på en treenig Gud. Och när vi tillsammans riktar vårt fokus på Gud, då skapar den helige Ande enhet ibland oss.
När människan försöker upphöja sig själv, och tror att det är min egen väg som är den enda rätta, då skapas splittring. Men när vi upphöjer Gud, då låter vi pingstens Ande skapa enhet ibland oss. Då gör vi som Paulus skriver: Att med friden som band bevara den andliga enheten: en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp. En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt.