Mina föräldrar brukar spara på roliga tidningsurklipp. På deras kylskåp hänger det massor av utklipp, och på ett av dem står det så här:
Trafikolyckan i lördags kväll på E45 vid campingplatsen i utkanten av Moskosel var väntad.
”Under 27 somrar har jag varit rädd att det här skulle hända” säger en av byborna.
Om olyckan var väntad eller inte kan man väl diskutera. Men väntan är i varje fall något som är viktigt när det kommer till bönen. Många gånger så föregår ett bönesvar av en periods väntan. Men det budskap som Jesus ger oss är att vi aldrig ska sluta be, även om svaret inte kommer så snabbt som vi önskar. Vi får faktiskt tjata på Gud i våra böner. Och det är inte bara så att vi får tjata, kanske är det till och med så att vi bör tjata.
Jesus berättar en liknelse om en änka som gång på gång går till en orättfärdig domare för att få ut vad hon hade rätt till. Domaren nekade till en början, men då änkan fortsatte att komma och tjata på honom gav han med sig till slut. Jesus berättar den här liknelsen för att lära sina lärjungar att alltid be och inte ge upp. Och mot slutet av liknelsen säger han ”Där hör ni vad en orättfärdig domare skulle göra. Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt? Skulle han låta dem vänta? Och sen svarar Jesus på sin egen fråga med att säga: Javisst, Gud ska snart nog låta dem få sin rätt.
Just de orden ”snart nog”, kan vara lite frustrerande att höra. För när vi ber vill vi oftast ha svar direkt, men bönen innebär ibland att vi måste vänta och vara ihärdiga i bönen. Jesus säger ”Be, så skall in få. Sök, så ska ni finna. Bulta, så ska dörren öppnas”. När vi hör de orden tror jag det är lätt att vi stannar till vid de första orden ”be, så skall ni få”. För det låter ju allra enklast – att vi bara ber en bön och sen kommer det ett svar direkt. Men fortsätter vi hör vi orden ”sök, så skall ni finna”, då är det som om bönesvaret inte kommer lika lätt. Här sitter vi inte bara still och väntar till svaret kommer till oss, utan vi får också vara aktiva och söka efter det svar som Gud vill ge oss. När vi kommer till sista meningen, då blir det som jobbigast: ”Bulta, så skall dörren öppnas.” Jag vet inte vilken bild ni får i huvudet när ni hör de orden, men jag ser framför mig en person som står ute i regnet och med all kraft bankar på en stor port, trots att det inte finns mycket kraft kvar i kroppen. Bultningarna sker kanske i ren desperation. Jag ser också framför mig att personen får stå så väldigt länge innan porten till slut öppnas och han eller hon får komma in i värmen.
Bönen kan vara som alla de här tre varianterna: Ibland går bönen lätt och vi får bönesvar snabbt. Ibland måste vi vara uthålliga i bönen och be länge innan svaret kommer. Ibland är vi kanske personen som får stå och bulta på en port innan den öppnas och svaret kommer. Men oavsett hur vår bön ser ut så är budskapet från Jesus: sluta inte att be, för Gud hör din bön, och varje bön gör skillnad.
Och varför ska vi inte sluta be? Och hur gör bönen skillnad? Jag skulle säga att bönen gör skillnad på två olika sätt.
För det första gör bönen skillnad för det vi ber för, även om vi inte alltid kan se resultatet av våra böner. För ganska många år sedan dog min farmor, och på minnesstunden höll min farbror ett tal där han riktade sig till oss barnbarn. Han sa: Varje kväll så brukade farmor be för er. Nu när hon har dött så betyder det att det är en person färre som ber för er, och det här kommer ni att märka.
Och vet ni, det var faktiskt någonting jag märkte. Det är svårt att beskriva vad det var. Livet blev inte radikalt annorlunda helt plötsligt, det var ingen särskild händelse som inträffade som pekade på att något var annorlunda. Istället var det som att man bar en ryggsäck som helt plötsligt blev aningens tyngre. Inte så pass mycket att den inte gick att bära, men tillräckligt för att det ändå märktes. För när vi ber för varandra så bär vi också varandra, och ju fler vi är som ber och bär, desto större skillnad blir det. Ibland kanske vi kan tänka ”gör det någon skillnad att jag ber?”, särskilt om vi inte ser resultatet. Men din bön gör verkligen skillnad, din bön kan vara att plocka bort en sten ur någon annans ryggsäck de bär genom livet.
Det andra sättet som bönen gör skillnad på är att bönen gör någonting med den som ber.
Det finns en berättelse om en mästare som hade en lärling. En dag kom lärlingen och sa: ”Mästare, jag kan aldrig komma ihåg vad jag läser i bibeln från dag till dag. Det jag läste igår kommer jag inte ihåg idag och det jag läser idag kommer jag inte att komma ihåg imorgon. Det är som att det bara rinner av mig.” Då såg mästaren på honom med kärlek och svarade: ”Gå och hämta den gamla hinken som står invid husknuten.”
Lärlingen gick iväg för att hämta den gamla hinken som blivit alldeles smutsig och trasig av alla års användning och kom sedan tillbaka. Då sade mästaren: ”Gå nu ner till sjön med hinken och fyll den med vatten och kom sedan upp med den hit igen.” Lärlingen funderade för sig själv hur detta skulle gå till? Hinken var ju full av hål och allt vatten skulle ganska snabbt rinna ur! Men lärlingen gick i alla fall ner till sjön med hinken, fyllde den med vatten och gick sedan upp till mästaren.
Men när lärlingen hade kommit fram så hade allt vatten mycket riktigt redan runnit ur hinken. Lärlingen ville ge upp men gick ändå återigen ner till sjön, fyllde hinken och sprang upp till mästaren med hinken igen, bara för att upptäcka att vattnet återigen runnit ur.
”Försök några gånger till” sade mästaren, men samma sak hände gång på gång. Vattnet hade runnit ur innan lärlingen kommit fram. Till slut tappade lärlingen tålamodet och utbrast: ”Det går inte! Jag ger upp. Vattnet rinner bara ur: Inget av det jag hämtat har stannat kvar!” Men då svarade mästaren: ”Det gör inget att vattnet rinner ur, för titta på hinken, och se så ren den har blivit.” När lärlingen tittade på den smutsiga hinken, såg han att den blänkte för första gången på många år.
Den här berättelsen handlar om bibelläsning, om att även fast vi kan glömma det vi har läst så sker ändå en förvandling inom oss varje gång vi läser bibeln. Jag tänker att det också gäller för bönen: varje gång vi ber så sker en förvandling inom oss. För bönen är så mycket mer än bönesvar. Bön är samtal med Gud. Man brukar säga att man blir som man umgås, och det gäller även bönen. Ju mer vi ber, desto mer umgås vi med Gud, och då blir vi också mer lika honom. Bönen skapar en relation med Gud, och därför gör bönen skillnad även om vi inte alltid får det svar vi tänkt oss. Bönen för oss närmare Gud, bönen förvandlar oss så att vi blir mer Kristuslika. Därför ska vi aldrig sluta be, även om vi kan bli less av all väntan som bönen ibland kan innebära. För varje bön gör skillnad, både för det du ber för, och för dig själv.