1Sedan visade sig Jesus igen för lärjungarna vid Tiberiassjön. Det gick till så: 2Simon Petrus och Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner och två andra lärjungar var tillsammans. 3Simon Petrus sade till de andra: ”Jag ger mig ut och fiskar.” De sade: ”Vi följer med dig.” De gick ut och steg i båten, men den natten fick de ingenting. 4När morgonen kom stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att det var han. 5Och Jesus frågade: ”Mina barn, har ni ingen fisk?” De svarade nej, 6och han sade: ”Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.” De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisken. 7Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: ”Det är Herren!” När Simon Petrus hörde att det var Herren knöt han om sig ytterplagget, för han var inte klädd, och hoppade i vattnet. 8De andra lärjungarna kom efter i båten med fångsten på släp; de hade inte långt till land, bara ett hundratal meter. 9Då de steg i land fick de se en glödhög och fisk som låg på den och bröd. 10Jesus sade till dem: ”Hämta några av fiskarna som ni just fick.” 11Simon Petrus gick upp på stranden och drog i land nätet, som var fullt av stora fiskar, 153 stycken. Och fast det var så många gick nätet inte sönder.
12Jesus sade till lärjungarna: ”Kom och ät.” Ingen av dem vågade fråga honom vem han var; de förstod att det var Herren. 13Jesus gick fram och tog brödet och gav dem, och likaså fisken. 14Detta var tredje gången som Jesus visade sig för sina lärjungar sedan han uppstått från de döda.
Jag har kära minnen från när jag var på scoutläger som barn. Hur jag låg i tältet på morgonen, det hade ofta varit svårt att sova de där kalla och fuktiga timmarna strax innan morgonen, men så när solen började värma tältduken lite blev det enklare att somna.
Så började livet utanför, en eller två ledare som pratade lite lågmält. De började hugga ved lite försiktigt, tälja späntor, bära vatten. Tända en eld.
Det tar sin lilla tid att tända en eld och tillaga mat över den.
Jag upplevde att det låg väldigt mycket värme och omtanke i den handlingen.
Sen blev jag själv ledare och fick vara den som tidigast steg upp på morgonen, förberedde brasan och fick välkomna barnen till frukosten.
Jesus står där på stranden och säger till dem ”Frukosten är klar! Kom och ät.”
Och jag inser att han har hållit på en stund: han har burit ved, späntat stickor, tänt en brasa och eldat tills det blev perfekt glöd för fiskarna han hade. Fisken; hade han fångat dem själv? Hade han bakat brödet på glödbädden? Eller var det nåt han bar med sig när han kom?
Att starta en brasa och tillaga mat; tar tid. Det är omsorg. Det är en kärlekshandling.
Och så jag tänker på Petrus kärlekshandling. Det är så jag ser det; en irrationell, förvirrad handling som bara, helt igenom är spontan kärlek. Han badar med kläderna på. Och inte bara det; han till och med klär på sig mer kläder innan han hoppar i.
Jag har sett framför mig hur Petrus hoppar i och springer i land för att möta Jesus så snabbt som möjligt. Men så insåg jag nu när jag läste texten, att det låter som att Petrus kommer sist i land!
”Lärjungarna kom efter i båten med fångsten på släp. De steg i land och fick se en glödhög och fisk som låg på den och bröd.” Jesu ber dem hämta lite av den fisk de själva fick. SEN läser vi orden ”Simon Petrus gick upp på stranden…” Jag vet inte riktigt hur man ska förstå det, men jag känner igen mig så väl i det där att vilja vara framme snabbare än den tid resan tar. Jag har känt känslan nån gång på ett försenat tåg: ”Släpp ut mig så jag får gå istället!” Fast jag rationellt sett vet att det är bättre att sitta kvar.
Petrus hoppar ur båten och simmar i land, för han längtar så efter att träffa Jesus. Kärleken driver oss ibland att göra saker som, om vi hade tänkt efter, inte var så smarta. Rationellt sett hade det varit bättre om han beskedligt suttit kvar och låtit båten föra honom i land i den tid det hade krävts.
Men känslorna i Petrus var inte beskedliga; han hade svikit; förnekat Jesus. Hans känslor hade gått genom död och uppståndelse, förtvivlan och hopp. Skam och längtan. Hans känslor kunde inte sitta stilla i båten.
Jag tror att den här handlingen gjorde att både Petrus och Jesus blev helade, om nu Jesus kan vara o-hel! Deras relation blev åtminstone hel; Petrus grundläggande kärlek blev synlig och simturen sköljde bort skammen och läkte såren av förnekelsen.
Lärjungarna hade fiskat hela natten utan att få fisk. När de kommer till stranden finns det redan fisk där. Färdiglagad och förberedd. Jesus har inte passivt stått och väntat på dem och velat se att de klarade sig själva.
Ibland låter det så på oss kristna. Att vi är Guds händer i världen; om inte VI gör nåt kommer INGENTING att hända. Som att Gud inte kan att lyfta ett finger om vi inte hjälper honom; om inte vi kraftsamlar och satsar händer ingenting. Om vi inte evangeliserar händer ingenting. Om vi inte ber händer INGENTING.
Det ger en ganska passiv Gud. En Gud som bara står vid sidan av och tittar på klockan och väntar på att vi ska komma igång. Men Gud skapar ju och arbetar hela tiden.
När vi oroar oss för en familjemedlem. Eller ber för en vän. Eller försöker avgöra vad som är Guds vilja, då kan det kännas som att vi gång på gång drar upp tomma nät. Då kan vi vila på minnet av denna berättelse; om hur Jesus suttit på stranden och späntat stickor och varsamt tänt en eld. Om hur han innan solen ens gått upp bakat bröd och grillat fisk till lärjungarna efter deras hårda arbete.
Jesus välkomnar deras fångst; de har absolut inte arbetat förgäves. Han ber Petrus hämta några av fiskarna. Men han verkar inte nödvändigtvis BEHÖVA den.
I apostlagärningarna säger Paulus I the Message: Gud behöver inte att människor springer ärenden åt honom som om han inte kunde ta han om sig själv; han har ju skapat alla varelser; inte tvärtom. I bibel 2000 – ”Inte heller låter Gud betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som själv ger alla liv och anda och allt.” 17:25
Gud är kapabel; men vill ha oss som medarbetare! Det hänger inte nödvändigtvis på oss, men vi ska ändå arbeta helhjärtat: just för att vi arbetar tillsammans med Gud. Även när det känns som att näten vi drar upp är tomma oftare än de är fulla.
Jag vill dela ett vittnesbörd och ett tacksägelseämne.
Under veckan som har gått har den här berättelsen blivit mer och mer personlig för mig. Många av er vet ju att vi har försökt hitta någon stans att bo och att vi haft en dead line 1 juni. Det har ärligt talat känts som att vi dragit upp tomma nät på tomma nät. Vi har testat alla tänkbara fiskeställen och tekniker. För ett tag sen fick vi en fångst, men den vi släppte tillbaka fast det mänskligt sett kanske hade varit klokare att behålla den när nu vårt hyreskontrakt snart är slut.
Genom allt det här har vi känt oss burna av er, och många andra människors omtanke och era förböner. Jag har hela tiden känt, TYDLIGT, att Gud jobbade på en lösning. Att det inte hängde helt och hållet på oss. Men jag kände aldrig att vi bara kunde luta oss tillbaka och vänta på vad Gud skulle presentera för lösning. Vårat arbete och Guds arbete hörde ihop.
Precis i gryningen, när lärjungarnas arbetsnatt nästan är över, då griper Jesus in.
Och så känns det precis för oss nu. Precis innan vi behöver börja packa kartongerna så dyker det upp en fångst! Vi skrev papper på ett hus i fredags och får tillträde i maj månad, vilket ju känns som ett under i sig själv.
Än så länge känner vi oss nog lite som jag tror att lärjungarna gjorde: jag tror några blev överväldigade av den stora fångsten och behövde sätta sig ner och se vad de egentligen hade fått: räkna dem. Och tack vare det vet vi ju än idag hur många fiskar de fick den där morgonen: 153 st. Nån kanske kände sig lite matt över allt extra arbete en sådan fångst ger; fisken ska ju tas om hand.
Jag har jättesvårt för att peka på nåt och säga ”DET HÄR ÄR GUDS VILJA!” För det kan inte jag avgöra. Men jag vill ändå lite försiktigt tro att det var det här Gud satt och fixade med och förberedde medan vi gång på gång lade ut våra nät.
Så, tack till er för era böner och era tips och er omtanke.