Predikan Påskdagen 2021

av | 07 apr 2021

Vem är du som omsluter våra oroliga hjärtan och kan lätta tyngden i vårt bröst, som lugnar mag-oron och hjälper oss tillbaka när ångesten ristat hål i vår själ?

Vem ger en ny gryning, vem sätter en gräns för våldet? Är det du, Gud?

Så inleder Sofia Camnerin sin nya bok, och så inleder jag påskdagens predikan. För det är med oroliga hjärtan och tunga sinnen kvinnorna går till graven. Innan gryningen, medan det ännu var mörkt. I mötet med den tomma graven blir de ännu räddare.

Markusevangeliet ger oss inget lyckligt slut. Det slutar såhär; åtminstone i de äldsta exemplaren. Man vet inte riktigt varför: om det var hans tanke att lämna oss med en så kallad cliff-hanger, eller om hans tänkta slut försvann där i början.

Det är ett abrupt slut: ”de lämnade graven och sprang därifrån, darrande och utom sig. Och de sa ingenting till någon, för de var rädda.” Det känns ofärdigt, det hänger i luften. Det skaver lite. Några vänliga själar har försökt knyta ihop säcken och skrivit ett nytt slut, ett tillägg. I Bibel2000 finns tillägget med, men markerat inom klamrar. Verserna på slutet är ett sammandrag av Matteus, Lukas, Johannes och Apostlagärningarna som alla skrevs efter Markusevangeliet.

Men, låt oss tänka tanken att Markus kanske ville ha sitt evangelium precis så, han ville kanske inte ge nåt lyckligt slut.

För i hans värld var berättelsen inte slut. Han visste att det här är inte slutet på berättelsen, det här är inte ens början på slutet. I Markus ögon är det kanske nu berättelsen börjar på riktigt.

Världens viktigaste berättelse börjar med några gråtande kvinnor som flyr på darrande ben. Deras rädsla och ångest verkar få sista ordet.

Men, vi har ju facit. Tvåtusen år senare markerar vi minnet av den dagen genom att samlas till gudstjänst långt uppe i norra Sverige mitt i en pandemi.

När Jesus dog hade han drygt 100 följare. Idag finns det 2,3 miljarder kristna i världen. Var tredje människa på jorden är kristen.

Hade kvinnornas rädsla och skakiga ben fått sista ordet hade jesusrörelsen dött ut där och då, men runt hela vår värld samlas jesusföljare än idag: söndag efter söndag för att fira det som skedde den där söndagen.  Varje söndag är en påskdag för oss kristna; ett vittne om att uppståndelse är möjlig.  

På ett paradoxalt och ganska klurigt sätt visar slutet av Markusevangeliet att hur hopplöst det ser ut, behöver inte rädslan och ångesten ha sista ordet. Inte ens om det bokstavligen är de sista orden skrivna i boken.

Gud är en konstnär som jobbar bäst med det som ser hopplöst ut.

Lärjungarnas rädsla förvandlas till övertygelse, hängivenhet.

En övertygelse om en ny gryning och en ny skapelse:

På Jesu tid föreställde man sig himmel och jord som att de existerade precis bredvid varandra; himlen var ingen avlägsen plats dit människor förflyttas efter sin död; utan himmel och jord löper rakt genom allt skapat, åtskillda bara av en tunn hinna, en gardin.

Förlåten i templet var en bild av det; ett draperi som avskärmade det heliga från det vardagliga. När Jesus ger upp andan berättar Matteusevangeliet att draperiet brister uppifrån och ned: det heliga och det vardagliga hör ihop. Det himmelska och det jordiska förenas.

Genom öppningen i den här hinner börjar Guds himmel flöda in i skapelsen. Habackuk skriver att i den nya skapelsen ska kunskapen om Gud uppfylla hela jorden, såsom havet är fyllt av vatten. Och vad är havet om inte vatten?

Teologen och författaren N.T Wright har skrivit om just det här och använt bilden av en vigselring; den är vacker i sig, guldet, stenarna, hantverket. Men när vigselringen också fylls av en kärleksberättelse; när den blir ett löfte om ett förbund: då blir den annu vackrare.

Vår skapelse r på samma sätt redan vacker, den är skapad av Gud; den störste konstnären. Men i den nya skapelsen ska allt det vackra också fyllas av mening; en berättelsen om kärlek. Ett löfte om trofasthet.

Jag har på mig mitt favoritsmycke. Det är dels en gåva jag fick på min ordination av några kära vänner. Därför är det mig kärt. Men också för att det är något mer än bara ett kors; det är ett kors som har spirat och blivit ett träd. Jag anar en soluppgång. Tre fiskar. Treeningheten.

Påsken är berättelsen om att korset inte fick sista ordet. Ur våldet, meningslösheten, död och ångest låter Gud den nya skapelsen spira.

Gud säger: Nu gör jag något nytt. Det spirar redan.