För ett antal år sedan kom det ut en bokserie som heter ”Hungerspelen”. Den utspelar sig i landet Panem, som består av huvudstaden Kapitolium, och tolv distrikt som ligger runtom i landet. Kapitolium har kontrollen över hela landet, och för att hålla den kontrollen och visa sin makt för resten av landet anordnar de varje år ”Hungerspelen” – En brutal händelse där de plockar en pojke och en flicka från varje distrikt som slängs in i en arena där de tvingas att slåss mot varandra tills bara en person är kvar vid liv. Den som styr det hela är presidenten Snow. Han är den stora antagonisten i boken, och han beskrivs som en riktig ondskefull tyrann.
Förra året kom det ut en ny bok om Hungerspelen, och den handlar om när president Snow var ung. Nu är han själv huvudpersonen i berättelsen, och då får man en annan bild av honom. Han får själv möta en hel del orättvisor, han får se Hungerspelen från insidan då han genom olika händelser själv blir inslängd i arenan, och han tycker att den som anordnar tävlingen är galen och hemsk. Genom hela boken får man följa hans brottning om vad som är rätt och fel, och hur han någonstans bär en dröm om en bättre värld. Och hela tiden vet man att han en dag kommer bli en tyrann som är sju gånger värre än sina företrädare. När han väl försökte städa ur sitt inre på det som var mörkt fyllde han det inte med något gott, och istället flyttade ännu mer mörker in i hans hjärta. Han blir inte en tyrann över en natt, utan steg för steg, i antingen små eller stora handlingar, rör han sig mot en allt ondskefullare tillvaro.
Den här typen av berättelse finns inte bara i böckernas värld, i verkligheten finns det också flera exempel på hur grupper i förtryck gjort motstånd mot ledare och tagit över makten, för att sedan blivit de nya förtryckarna. Rollerna har blivit ombytta, men handlingsmönstret finns kvar: de förtryckta blir förtryckare.
Det här liknar också det som Jesus pratar om i dagens evangelietext. Han berättar om en oren ande som lämnar en människa, men som inte hittar någon ny plats att ta i besittning. Då går den tillbaka till den människa som den lämnat, och om det är städat och snyggt där slår den sig ner där igen, men den här gången tar den med sig sju andar till. Det räcker alltså inte att tömma ett rum på det som är ont, man behöver också fylla rummet med något som är gott.
Så hur fyller man livet med det som är gott? Jag har inget fulländat svar på den frågan, men ett nyckelord tror jag är ”omvändelse.” Det är ett ord som kan låta väldigt dramatiskt. När vi hör ordet ”omvändelse” tänker vi kanske på en person som levt ett liv långt borta från Gud, kanske någon som varit nere på den allra djupaste botten, fast i missbruk, eller något åt det hållet, och som sedan får möta Gud och gör en helomvändelse från det som har varit för att börja om livet på en ny kula. Den här sortens berättelser finns det många av, och de är fantastiska att höra om, men omvändelse är så mycket mer än det. Om det här är den enda bilden vi har av omvändelsen så är det lätt att tänka att det är någonting som berör andra, men inte mig. Det är de andra som lever ett värre liv som behöver omvändelsen, inte jag. Vi kanske tänker omvändelse som en engångshändelse, men i själva verket så är omvändelsen någonting som kan ske varje dag i våra liv. Den dagliga omvändelsen handlar om att varje dag bjuda in Gud i våra liv.
När Jesus berättar om vad det innebär att följa honom så säger han ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig.” (Luk 9:23)
Att följa Jesus är alltså ingen engångshandling, ett beslut som man fattar en enda gång och sen är det färdigt. Och varför inte?
Tänk dig att du ska vandra en sträcka på 50 mil rakt norrut. Det är en väldigt lång väg att gå, så det är inget du gör på en dag, du måste dela upp det i flera etapper. Om du bara ställer in kompassen första dagen och sen går etapp efter etapp så är risken stor att du kommer långt från ditt mål. För kanske glider du aningens ur kursen första dagen utan att det märks, och fortsätter du nästa dag och vandra mot det du tror är norrut så kommer du glida ännu längre bort från slutmålet. När du väl har gått de 50 milen kan du vara långt från platsen du faktiskt var på väg till. Men om du istället börjar varje vandring med att ta ut en ny kurs, då kommer du hitta tillbaka till vägen, även fast du glidit lite ur kurs dagen innan.
Den dagliga omvändelsen, det handlar om att vi varje dag får sätta vår kurs mot Gud. Varje dag får vi fråga Gud: Vart vill du att jag ska gå idag? Och vi får be bönen: ske din vilja. Och när vi gjort något som blivit fel, så får vi be Gud om förlåtelse. Kort och gott: Vi får be Gud om vägledning för varje dag.
Det är just det här som Jesu lärjungar gör. De fick vandra med Jesus varje dag, de fick lyssna till hans undervisning, och de fick se vilka gärningar han gjorde. De hade alltså en fantastisk möjlighet att ta rygg på världens bästa föredöme. Men hur var det, lyckades det med? Långt ifrån alltid. Ofta säger Jesus en sak och lärjungarna gör något annat. Ändå är det just lärjungarna som får ta över ledarskapet när Jesus stigit upp till himlen. De får inte det ledarskapet därför att de är perfekta och ofelbara, utan de blir ledare därför att de låter sig bli ledda av Jesus. Fast de alla gång på gång halkar av vägen så kommer de tillbaka igen. Och varje gång de kommer tillbaka så är det en omvändelse. Beslutet att följa Jesus var ett beslut de fick fatta varje dag, det är en daglig omvändelse. Det är som Niklas Piensoho skriver i sin bok ”365 dagar med Jesus”: Att vara kristen är inte att vara perfekt, det är att vara på väg.
Varje dag är vi på väg framåt i livet, och varje dag får vi bjuda in Gud i våra liv, vi får be honom att peka ut kursen för vår livsvandring. Det tror jag är ett bra sätt att fylla sitt inre med det som är gott – att inte låta platsen stå tom och se vad som fylls där, utan att ge den platsen till Gud i en daglig omvändelse.