Lukasevangeliet 18:31-43
Jag tror att vi är många som upplevt att coronatiden har skapat nya behov för oss. Vi har fått nya vanor som öppnat nya behov. Jag skulle köpa varma vinterskor häromveckan, all tid vi är utomhus nu har visat att de skor jag redan har var för veka. Så Simon svängde in på XXL i Umeå för att köpa såna svarta ”powerboots” som så många har. Men vad han fann var sex tomma lastpallar där de skulle ha stått; och EN stövel. En enda stövel. På alla webbutiker jag kollade var min storlek slutsåld. Utom i Norsjö! Där hade väl alla redan varma skor.
Men vi har sett det med fler saker;
Altanvirke. Vi har byggt altaner som aldrig förr. Eldkorgar och eldfat för all korvgrillning. Friluftsprylar.
Den här begränsade tillvaron har öppnat upp för saker som vi inte känt att vi saknat förut.
En sån sak som jag plötsligt kände att jag längtade efter eller saknade; fast jag aldrig ägnat den en tanke förut, tänkte jag få berätta för er om.
Både coronakrisen, min nya uppgift som pastor här och några saker som hände privat gjorde att jag kände mig vilsen och lite övermannad; och var skulle jag nu gå med mina förvirrade böner? Nu när jag inte med regelbundenhet inbjöds till gudstjänst, ljuständning, nattvard och förbön.
Så! Då kom jag på det, nåt som jag aldrig haft användning av förut, men som jag sett lite på håll:
Ett böneband! Ett halsband med 41 knutar och ett kors.
Jonas Eveborn som är kaplan på THS och som fördjupat sig endel i koptisk andlighet skriver om bönebanden, eller radbanden såhär: ”Fyrtioen knutar för bön – antalet knutar är detsamma som antalet upprepningar av bönen Kyrie Eleison Herre, förbarma dig, i nattvardsliturgin i den koptiska traditionen.” Man kan använda bönebandet för att återupprepat be den Jesusbönen; Kyrie Eleison eller Herre Jesus Kristus, förbarma dig över mig. Men man kan också, som nu jag ha gjort; låta knutarna representera olika människor eller böneämnen som man vill be för.
På så vis är halsbandet som en skriven lista med namn skrivna i omsorg och förbön. Jag köpte ett halsband, inte för att jag vill bli katolik eller koptisk kristen; jag behövde det för att kunna vara så trogen i min förbön som jag önskade.
Den kristna tron är inte bara andlig eller en tankekonstruktion; kristen tro är också materia. Det var viktigt för de första kristna att markera mot den gnostiska strömningen som ville avfärda allt som var fysiskt och kroppsligt och se det som obetydligt. Men vi tror ju att Gud blev människa, att Gud fick kropp, att allt i världen är skapat av Gud. Så påtagliga, fysiska ting har en självklar plats i den kristna tron; brödet i nattvarden, ljuset i ljusbäraren, dopets vatten, kyrkobyggnader, bönelistor och radband: böneband.
I dagens evangelietext samlar JEsus de tolv omkring sig. Och för fjärde gången i lukasevangeliet berättar han att han ska lida och dö. Och av detta begrep lärjungarna ingenting. INGENTING. De har följt honom dag och natt i tre år, sett hans gärningar, hört hans undervisning. Men begrep ingenting.
Ibland, men alldeles för sällan får jag frågan: Hur blir man kristen? Ibland möter jag kristna som vill nedvärdera sig själva för att de tycker att de inte kan svara på folks frågor, man tycker att man har för lite kunskap?
För att bli en kristen behöver du inte veta nånting; du behöver inte kunna citera bibelord, redogöra för teodiceproblemet eller förklara hur korstågen hänger ihop med kristendomens kärleksbudskap. Jag tror att det är nyttigt att lära sig nya saker, jag vet att alpha är en otroligt gd växtplats; men det är inte kunskapen som är avgörande. Lärjungarna begrep ingenting; men följde ändå.
Den tiggande blinde mannen som är en av de första att be bönen Kyrie Eleison – den blinde tiggaren hör att det är Jesus som kommer: ”Jesus, förbarma dig!”. De försöker hindra den fattige tiggaren att närma sig och han ropar ännu högre: ”Davids son, förbarma dig!”
Jesus frågar honom: ”Vad vill du att jag ska göra för dig?” Det var nog ganska tydligt egentligen vad Jesus kunde föra för den här utsatte tiggaren. Jesus kommer inte ovanifrån och berättar för tiggaren vad han behöver. Jag ser framför mig att Jesus sätter sig på huk framför mannen och mjukt frågar:
”Vad vill du att jag ska göra för dig?”
Vad vill du?
Där tror jag vi har frågan; hur blir man är kristen? Viljan är nyckeln. Jesus frågar inte tiggaren; Vad vet du? Hur mycket är du bered att offra?
När Jesus bli förföljd av två nyfikna johanneslärjungar frågar han ”Vad vill ni?” När Jesus möter Petrus efter uppståndelsen frågan han inte ”Vad har du lärt dig av debaclet på skärtorsdagsnatten?! Vad var det jag sa om tuppen?” Han frågar ”Älskar du mig?” Till lärjungarna på stranden säger han uppmanande ”Följ mig.” Han krävde inga kunskapstester eller inträdesprov; det som krävdes var en viljehandling.
Fastetiden börjar snart. I våra sammanhang och vår tid är det ganska olika hur och om man praktiserar fastan. I år kanske vi känner oss sugna på att skippa fastan och bara sikta på påskdagens soluppgång. Vi har redan fått avstå från så mycket. Men kanske just därför är det viktigare än nånsin att få möta fastans tester och teman: Prövningens stund, den kämpande tron och kampen mot ondskan.
När jag försöker föreställa mig vad fastan är, så ser jag framför mig en person som sitter och vaskar guld. Ni har säkert sett det nångång? Kanske fått prova själv? Jag fick prova det på nån sån här turistgrej när jag var liten, Norsjö ligger ju i ”guldriket”. Långsamt, metodiskt och bestämt skjutsar man sand och vatten fram och åter i fatet; mer och mer av sanden sköljs ur. Och drömmen är ju att man till sist ska sitta där med några guldkorn kvar i botten; de som av sin tyngd förs mot botten medan det som är lättare sköljs ur.
Och jag tänker på Jesus fråga; ”Vad vill du?” Vad vill du att jag ska göra för dig?”
Jag vill så mycket; det är så mycket som jag vill ha och vill göra.
Men om jag börjar vaska, om fastan får vara en tid då jag jagar efter den där grundviljan, den som blir kvar i botten om jag uthålligt rensar bort längtan efter nya vinterskor, en eldkorg, viljan att vara duktig, vara populär; vara en bra mamma. Vad kommer ligga kvar i botten? Vad är min grundvilja?
Fastan kan, precis som coronatiden, få vara en begränsad tillvaro som skapar nya vanor och behov; eller snarare; hittar en längtan. En vilja.
Den blinde tiggaren kunde ha bett om pengar för dagen. Han kanske vill sitta mer bekvämt. Han kanske vill ha människors omsorg, eller respekt. Han kankse längtade efter en familj? Men så kom han till botten av alla olika viljor: jag vill se!
Jag vill använda fastan som en tid av begränsningar för att om möjligt hitta min grundvilja.