Kontoret där min fru jobbar ligger på fjärde våningen, och går man in via huvudingången så finns det inga trappor, utan man måste åka hiss. Hissen är en påbyggnad på huset, och hissväggarna är av glas. Det gör att det kommer in väldigt mycket ljus i hissen. I hissen sitter en spegel, och allt ljus som kommer in i hissen gör att det man ser inte alltid är så smickrande. Det är en spegel som avslöjar det mesta. Har jag missat något hårstrå när jag rakat mig så syns det hur tydligt som helst. Pormaskar i ansiktet blir så pass tydliga att man tror att de syns på flera mils avstånd. Ljuset gör att allt blir synligt, och det är inte alltid en trevlig upplevelse. Då kan det vara mer lockande att ha det lite mörkare omkring sig. Till exempel ljuset man får när man sitter runt en lägereld i mörkret. Ljuset är tillräckligt för att man ska se ansiktet, men mörkret gör att en del skavanker döljs.
I episteltexten från Första Johannesbrevet får vi en uppmaning att vandra i ljuset, liksom Jesus är i ljuset. Det kan låta självklart att man ska välja ljuset före mörkret, men så lätt är det nog inte alla gånger. För i ljuset blir som sagt allt synligt, och det finns ju saker i mitt liv jag inte vill att någon ska se, och då kan det vara lockande att hålla sig en bit på avstånd, för att bli dold av mörkret.
I Johannesevangeliet 3:19 kan vi läsa:
När ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Den som gör det onda avskyr ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill. (Joh 3:19-21)
Ljuset kan vara skrämmande när man vill dölja något. Det kan finnas en rädsla för att bli dömd om man blir avslöjad. Men i Guds ljus sker någonting mer än att vi bli avslöjade: i Guds ljus finns också förlåtelsen. Därför behöver vi inte vara rädda för ljuset; Tvärtom, vi ska sträva efter att vandra i ljuset. För om vi vandrar i ljuset, liksom Jesus är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus renar oss från all synd. I Guds ljus finns förlåtelse.
I Gamla testamentet finns en berättelse om en person som gör någonting fruktansvärt, och sedan försöker dölja det han gjort. Den personen är kung David. En gång fick David syn på en kvinna som hette Batseba. Han tyckte att hon var vacker, och då använde han den makt han hade som kung och beordrade några män att hämta henne, och sedan låg han med henne. Det är en handling som är fruktansvärd, men som om inte det vore nog så går David ett steg längre. För Batseba blir gravid, och när David får reda på det försöker han dölja det han gjort. Batseba var nämligen gift med en man som hette Uria, och han låg ute i krig. För att Uria inte skulle få reda på vad som har hänt säger David att Uria ska få komma hem från kriget så att han kan få vara med sin fru, i hopp om att Uria sedan ska tro att det är hans eget barn. Men Uria vill inte gå hem medan kriget pågår. Då beordrar David att Uria ska ställas längst fram i ledet i kriget, så att han ska bli dödad av motståndarnas armé. Och det är precis vad som händer: Uria dör, efter att David har gett ordern. David har gjort något fruktansvärt, och han försöker dölja det han har gjort för att det inte ska komma fram i ljuset.
Men Gud vet vad David har gjort, och han är inte nöjd. Därför skickar Gud profeten Natan till David för att hålla ett strafftal. Natan börjar med att berätta en liknelse:
”Två män bodde i samma stad, den ene rik och den andre fattig. Den rike ägde får och kor i överflöd, den fattige ägde ingenting utom ett enda litet lamm, som han hade köpt och fött upp. Det fick växa upp hos honom och hans barn. Det åt av hans bröd och drack ur hans bägare och låg i hans famn. Det var som en dotter för honom. En dag fick den rike en gäst, men han ville inte ta något av sina egna djur för att laga till det åt sin gäst utan tog den fattiges lamm och anrättade det.” David blev ursinnig och sade till Natan: ”Så sant Herren lever: den mannen har förtjänat döden. Och lammet skall han ersätta sju gånger om, för att han handlade som han gjorde och var obarmhärtig.” Då säger Natan: ”Du är den mannen”. (2 Sam 12:1-7)
David trodde att han hade kommit undan med det han gjort, han hade dolt sina gärningar så mycket han kunde. Men nu blir han dragen in i ljuset, han blir avslöjad. Och vad gör David då? Efter alla felsteg han gjort gör han faktiskt det enda som är rätt: han erkänner. Inga bortförklaringar, han försöker inte prata bort det han har gjort, utan han säger helt enkelt: ”Jag har syndat mot Herren.”
Sen händer ofattbara. För svaret han får är ”Herren förlåter dig din synd”. David har begått helt fruktansvärda handlingar. Vi förväntar oss nog att han ska bli dömd för det han har gjort, att han ska bli avsatt som kung, för så dömer vi människor. Hade en högt uppsatt politiker gjort samma sak som David hade den personen genast blivit avsagd från alla uppdrag, och alla skulle ta avstånd från den personen, och förmodligen skulle en lång fängelsedom vänta. Men när en människa kommer till Gud och erkänner sin synd, då möts den alltid av orden: Du är förlåten. I Guds ljus blir vi alla avslöjade, Gud ser oss precis som dom vi är, vi kan inte dölja någonting. Men i Guds ljus finns också förlåtelsen: Gud vill rena oss från all synd. Därför behöver vi inte vara rädda för ljuset.
David fick trots alla sina synder fortsätta att vara kung i landet. Och den här händelsen tror jag hängde med honom en lång tid framöver. Psaltaren är bibelns stora bön- och sångbok, och David är den som har skrivit allra flest psalmer. I psalm 32 skriver David:
Lycklig den vars brott har förlåtits och vars synd har plånats ut!
Lycklig den vars skuld har avskrivits av Herren och vars sinne är utan svek!
Så länge jag teg tynade jag bort.
Jag jämrade mig dagen lång, dag och natt låg din hand tung på mig,
jag blev som en åker i sommarens torka.
Då erkände jag min synd för dig, jag dolde inte min skuld.
Jag sade: Jag vill bekänna mina brott för Herren.
Och du förlät min synd och skuld.
(Ps 32:1-5)
Den förlåtelse som David fick uppleva, den är obeskrivligt stor. Det ger också hopp om att samma förlåtelse gäller för oss alla. Vad vi än har gjort i våra liv så finns förlåtelsen hos Gud. Därför får vi också uppmaningen att vandra i ljuset, hur obekvämt det än kan vara i vissa stunder. Ibland kan det vara smärtfyllt att se sig själv i spegeln i en glashiss, där allt blir synligt, då kanske det är mer lockande att omge sig med lite mörker som döljer mina skavanker. Men i Guds ljus finns också förlåtelsen, och den är så stor att det alltid är värt resan att vandra i ljuset.
Om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd.