En vän till mig berättade om när hon fick trösta en vän som hade det svårt. Hennes vän gick igenom mycket som var tungt, och hon lyssnade och pratade mycket med henne och sörjde med henne. Det var som att hon också tog del av sorgen. Under den här tiden gjorde hon också en insikt: om jag kan känna så här starkt för en annan människa i sorg, hur mycket mer ska då inte Gud känna? Det medlidande vi kan känna för varandra, det är bara en bråkdel av det Gud känner för oss, så stark är Guds kärlek till oss.
Jag tänkte ta upp tre saker i den här predikan, och det första är just det: Gud känner med sitt folk, han delar både sorgen och glädjen.
I Hebreerbrevet liknas Jesus vid en överstepräst, och i 4:15 kan vi läsa:
Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till den nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.
Gud känner med sitt folk. Gud känner med sitt folk så mycket att han väljer att själv leva som människa mitt ibland oss. Gud väljer att dela den glädje, sorg och smärta som det innebär att vara människa.
I Romarbrevet 12:15 får vi en uppmaning av Paulus som handlar om just detta:
Gläd er med dem som gläder sig, gråt med dem som gråter.
Det här är precis vad Jesus gör när han vi läser om honom i evangelierna. Jesus känner medlidande för människorna han möter. I dagens evangelietext får vi höra om när Jesus delar glädjen med andra: Han är på ett bröllop, som är en fest med mycket glädje. Det är också det första undret som Jesus gör. Fast när Johannes berättar om när Jesus gör under så använder han ett annat ord: Det Jesus gör är tecken. Själva miraklet som sker är alltså inte det som är det viktigaste i berättelsen, utan undret är endast ett tecken på vem Jesus verkligen är: Att han är Messias, Guds son och världens frälsare. När Johannes beskriver det som händer som tecken, då riktar han blickfånget på Jesus.
Johannes nämner i sju tecken i sitt evangelium, som alla är olika till sitt innehåll. Vad som däremot är gemensamt är att Jesus visar medlidande för de människor han möter. Ett av de tecken som beskrivs är när Jesus ger mat åt fem tusen. Då står det:
När Jesus lyfte blicken och såg att så mycket folk var på väg till honom sade han till Filippos: Var skall vi köpa bröd så att alla dessa får något att äta? Det sade han för att pröva Filippos, själv visste han vad han skulle göra. (Joh 6:5-6)
Gud känner med sitt folk att de är hungriga, och han vill mätta dem. När samma händelse beskrivs i Matteusevangeliet är det ännu tydligare, då säger Jesus:
Det gör mig ont om folket. De har nu varit hos mig i tre dagar och har ingenting att äta. Jag vill inte låta dem gå härifrån hungriga, för då orkar de kanske inte ta sig hem. (Matt 15:32)
Det sista tecknet som Johannes tar upp, det är när Jesus uppväcker Lasaros från de döda. Och det är inte bara ett tecken på vem Gud är, det är också ett tecken på att Jesus har makt över döden. Därför är det passande att det är det sista tecknet som Johannes tar upp. När Jesus kommer till staden där Lasaros bodde och möter Lasaros syster Maria i sorg kan vi läsa:
När Jesus såg hur hon grät och hur judarna som hade följt med henne också grät blev han upprörd och skakad i sitt innersta, och han frågade: ”Var har ni lagt honom?” De sade: ”Herre, kom och se.” Jesus föll i gråt. Då sade judarna: ”Se, hur mycket han höll av honom.”
Jesus känner med sitt folk, och han delar vår glädje och sorg, han vandrar med oss genom hela livet.
Det andra jag vill ta upp i den här predikan är att när Gud ger, då ger han i överflöd.
Nu är vi tillbaka på bröllopet. Festen har pågått ett bra tag och det är ännu mycket kvar, men vinet har tagit slut. Det är ju kanske ingenting som Jesus egentligen behöver bry sig om. Han är ju trots allt bara en gäst på festen. Ändå vänder sig Maria till honom och ger honom en moderlig pik genom att säga ”De har inget vin.” Det är ingen direkt fråga, men underförstått finns den där, och Jesus förstår det. Därför säger han ”Låt mig vara, kvinna. Min stund har inte kommit än.” Ett tydligt nej, men det verkar Maria inte acceptera. Istället vänder hon sig till tjänarna och säger ”Gör det han säger åt er”. Jesus har ännu inte gjort något under, det här kom att bli hans första av många, men ändå vet Maria att det här ät någonting Jesus kan lösa. Och det är precis vad Jesus gör: han löser problemet med att vinet är slut, genom att förvandla vatten till vin. Och det är inga små mängder vi talar om: 600 liter vin är vad Jesus ordnar fram. Och det är inte vilket vin som helst: När värden smakar på vinet så säger han att det här är det goda vinet, bättre än det som dracks tidigare under festen.
Jesus ger i överflöd. Det sker inte bara i det här undret. När Jesus har mättat 5000 personer med det som från början var fem bröd och två fiskar, då kan man samla in 12 korgar med rester. Jesus ger i överflöd. Och att Jesus ger vin, bröd och fisk i överflöd, som när allt kommer omkring är ganska världsliga saker, det säger också någonting om hur mycket Jesus ger av det som betyder ännu mer.
I Joh 10:10 kan vi läsa:
Jag har kommit för att de ska ha liv, och liv i överflöd.
Gud är de goda gåvornas givare, och han snålar verkligen inte. Guds kärlek är gränslös, och den ges åt oss helt gratis, helt och hållet av nåd. Det är att ge i överflöd.
Den tredje saken jag vill säga, det handlar också om överflöd, och det är att vi endast kan ta emot en bråkdel av de överflöd Gud vill ge oss, och det säger någonting om Guds storhet.
I den gammaltestamentliga texten får vi läsa om hur Mose ber om att få se Guds härlighet. Då svarar Gud med att säga: ”Jag skall låta min höghet och prakt gå förbi dig, och jag skall ropa ut namnet Herren inför dig. Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen kan se mig och leva”
Varför kan ingen se Guds ansikte och leva? Jo, för att Guds helighet är alldeles för stor för oss, den är för överväldigande. Guds storhet är större än vad vi kan föreställa oss, vi kan inte greppa det fullt ut. Men det vi kan förstå, det vi kan se och det vi kan ta emot, det är mer än tillräckligt. Istället för att få se Guds ansikte så säger Gud att han ska gå förbi Mose, och att Mose sen ska få se Guds rygg. Mose få alltså bara en liten glimt av Gud. Och vad händer när han har gjort det? Jo, då berättas det att när Mose går ner från berget Sinai, där han talar med Gud, då strålar hans ansikte. Det strålade så pass mycket att han var tvungen att sätta en mask för ansiktet när han mötte de andra människorna, för annars vågade de inte gå fram till honom. De fick se en bråkdel av Guds härlighet, genom att se den som en avspegling hos en annan människa, och det var nästan för mycket för dem att kunna hantera. Det är som att de drabbades av svindel över hur stor och mäktig Gud faktiskt är.
Livets källa är temat för den här gudstjänsten, och det är en källa av överflöd.
Gud känner med sitt folk, han skrattar med oss när vi skrattar, han gråter med oss när vi gråter. Det vi kan känna när vi visar medlidande för varandra, det är endast en bråkdel av det Gud känner för oss, för Gud är överflödande kärlek.
Och när Gud ger något till oss, då ger Gud i överflöd. Han kommer till oss för att vi ska ha liv, och liv i överflöd.
Och vi kan endast ta emot en bråkdel av allt det goda Gud vill ge oss, och det är mer än tillräckligt. Vi kan endast förstå en bråkdel av Gud, men bråkdelen är så obeskrivbart stor att det räcker och blir över.