Predikan 4 advent

av | 24 dec 2020

Idag är det fjärde advent. Temat för söndagen är ”Herrens moder”, och det är Jesu mor Maria som är huvudperson. Maria har en betydligt mer undanskymd roll i vår kristna tradition om man jämför med exempelvis katolska kyrkan, men hon är fortfarande en mycket viktig person. Hon kan också vara att föredöme när det kommer till att tro. Maria bär sin tro på olika sätt när vi får följa hennes berättelse i början av Lukasevangeliet. Jag tänkte peka på tre olika sätt som Maria bär sin tro på.

Det första är att Maria bär sin tro i sin kropp. För Maria är det bokstavligt talat en fysisk upplevelse – hon bär verkligen Jesus i sin kropp. Men även vi kan få ha vår tro på Jesus i kroppen. För den kristna tron sitter inte i huvudet. Det är inte en teoretisk idé som bara finns på insidan. Nej, kristen tro är någonting konkret – tron sitter i hela kroppen. Vi får visa varandra kärlek med både ord och handlingar, inte för att vi ska göra oss förtjänta av Guds kärlek, utan därför att vi redan är älskade av Gud, och därför får vi ge vidare det vi redan har fått. Att kristen tro är någonting konkret är också vad julen handlar om: att Gud blir människa. Gud är inte någon frånvarande kraft som håller sig på avstånd och inte har något med vår verklighet att göra. Nej, Gud är en närvarande Gud som tar plats i vår värld som ett litet barn, för att leva nära oss, för att skratta med oss i glädjen, gråta med oss i sorgen och vara nära oss i vår ensamhet. Att Maria bär tron i sin kropp får vara en påminnelse för oss om detta.

Det andra sättet Maria bär sin tro på är att hon bär den tillsammans med andra. När Maria fick budskapet om att hon skulle föda Jesus så jublade hon inte direkt. Nej, hennes första reaktion var att bli förskräckt. Och det är nog inte så konstigt, så hade nog de flesta reagerat vid ett sånt budskap. Efter mötet med ängeln så beger sig Maria till sin släkting Elisabet. Elisabet var själv gravid, och hon väntade det barn som skulle komma att bli Johannes döparen. När Elisabet hör Marias röst så sparkar barnet till i hennes mage, och hon fylls av helig Ande. Hon ropar ut ”Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse”.

När Maria får höra detta så säger hon orden vi fått höra i dagens evangelietext: ”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare.” 

Maria får höra helt omvälvande saker när ängeln besöker henne. Det var nog en nyhet som inte var så enkel att svälja. Hon tror på vad ängeln säger, men kanske fanns det osäkerhet hos henne ändå: kan det verkligen vara sant? Men när hon får bekräftelse av Elisabet, då finns det ingen tvekan längre, och börjar lovsjunga Gud.

I första Thessalonikerbrevet 5:20 står det ”Förakta inga profetior, men pröva allt”. Hur prövar man om en profetia – ett budskap från Gud – är sann eller inte? Jag tror i varje fall att det är någonting man inte gör på egen hand – man prövar det genom att dela det med andra kristna. Att vara kristen är ingen enmanshow, vi behöver varandra. Därför är det viktigt att vi inte håller tron för oss själva – vi får dela vår tro med andra.

För många har det här blivit mer uppenbart sedan pandemin. När vi inte längre kan träffas i kyrkan som vanligt så blir det extra tydligt hur mycket det betyder att få träffa andra kristna och fira gudstjänst tillsammans. Maria bär sin tro tillsammans med andra, och det är då hon ropar ut sitt jubel.

Det tredje sättet Maria bär sin tro på är att hon bär tron i sitt hjärta. De första två kapitlena i Lukasevangeliet handlar om Maria och Jesu uppväxt. Hela den delen avslutas med orden ”Hans mor bevarade allt detta i sitt hjärta”. Allt det hon fick vara med om, att hon fick se Jesus växa upp, det bevarade hon i hjärtat, för det är där vi bevarar det som betyder mest. Saker vi förvarar enbart i huvudet är inte lika lätt att bevara. Har man varit med om något mirakel så kan huvudet lätt ifrågasätta och försöka hitta förklaringar till vad som egentligen hände, eftersom det som hände var så osannolikt att det inte kan ha hänt.

Jag läste en gång en artikel i en tidning där olika personer svarade på frågan: Har du varit med om ett mirakel någon gång? En person svarade ”När jag var yngre var jag med om att benet växte ut på en person där benen var olika långa. Men det var rätt länge sen, så jag vet inte riktigt.” Hon hade varit med om ett mirakel, men det var som att hon inte riktigt trodde på det längre. Går det bara tillräckligt lång tid så är det lätt att både glömma och ifrågasätta det som har hänt, även om det är sant. Ibland behöver det inte ens gå lång tid. När Mose ledde Israeliterna genom öknen så fick de se många under Gud gjorde med sitt folk. Men när Mose gick upp på berget Sinai så verkade folket snabbt glömma bort allt de sett och hört, och gjorde istället en guldkalv att tillbe.

Men när vi bevarar saker i våra hjärtan, då ligger det mer skyddat. Mötet med ängeln, Jesu födelse i krubban i Betlehem, Jesu uppväxt, allt det bevarade Maria i sitt hjärta. Många hade säkert kunna ifrågasätta det hon varit med om, och många har säkert redan gjort det. Men oavsett vad de omkring henne sa så höll hon fast vid det hon varit med om: hon bevarade det i sitt hjärta för hon visste att det var sant, hur osannolikt det än verkade.

Maria får vara en förebild för oss på olika sätt. Hon påminner oss om att vi får bära vår tro i kroppen: att den kristna tron är något mer än bara en idé i vårt inre – det är något konkret som påverkar hur vi lever våra liv. Vi får också bära vår tro tillsammans med andra – vi får samlas tillsammans och dela med oss av vad Gud har gjort och gör i våra liv, för att uppmuntra, trösta och vägleda varandra. Vi får också bära vår tro i vårt hjärta – platsen där vi bevarar det som betyder allra mest.