Jag sa i förra veckan att jag är en adventstidens försvarare, och jag har hittat två likasinnade. Peter Halldorf är den ena. Han har nyss kommit ut med en bok om Advent: ”Vandring mot ljuset”. Det känns nästan som att han har lyssnat på min predikan om mötet i motljus. Jag har inte hunnit läsa den, men lägger den på önskelistan.
Den andra är Fleming Ruthledge, och hon har skrivit en bok som heter just Advent börjar i mörker, Det går från det mörka och banar väg mot det ljusa. ¨
Peter Halldorf säger att Adventstiden väver samman början och slutet; den pekar på Jesusbarnet som en ny början för mänskligheten, men Advent också en tid då vi förbereds för Kristi ankomst vid tidens slut. Mitt i våra julförberedelser kan det kännas främmande att adventstexterna inte alls handlar om julen. De två första söndagarna handlar om riket som vi väntar på; Advent börjar med slutet; Kristi återkomst och skapelsens upprättelse.
Slutet och början flätas samman.
Vi läser evangelietexten ur Lukasevangeliet 21:25-36
”25Tecken skall visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på jorden skall hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. 26Människor skall förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen, ty himlens makter skall skakas. 27Då skall man få se Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet. 28När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.”
29Han gav dem en liknelse: ”Se på fikonträdet och alla andra träd. 30När de börjar knoppas, då förstår ni av er själva att nu är sommaren nära. 31På samma sätt vet ni när ni ser detta hända att Guds rike är nära. 32Sannerligen, detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer. 33Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå.
34Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas av omåttlighet och dryckenskap och livets bekymmer, annars överraskas ni av den dagen 35som av en snara, för den skall komma över alla som bor på jorden. 36Håll er vakna hela tiden och be att ni får kraft att undfly det som väntar och kan stå upprätta inför Människosonen.”
Här möter vi en text som försöker beskriva framtiden; vad som ska hända i den yttersta tiden. Några läser den här texten och tänker att det handlar om att Gud har fått nog och en dag gör slut på sin skapelse. Texten inleds med människornas rädsla; hedningarna grips av ångest och rådlöshet, människor ska förgås av skräck… och jag vill prata med er om den rädslan. För den känner jag igen. Den bär jag inom mig.
Rädslan är ett mörkt hål som vill gömma sig. En hjälplöshet och en hopplöshet. Den dyker upp varje gång jag hör nyheter om global uppvärmning, om insektsutrotningen, om förgiftade vattendrag i modeindustrins spår och om avskogningen i Amazonas.
Och det går upp för mig mer och mer att det inte är Gud som ska förstöra skapelsen en gång i framtiden. Varför skulle han göra slut på nåt han skapat och som han sett var gott? Det är ju vi som förstör skapelsen.
Jag har förut varit ganska insatt i miljöfrågor, jag har varit hoppfull om att vi kan göra goda val för att förändra världen. Jag har försökt göra medvetna val; som många av er också gör. Men nu har jag kommit till ett läge där jag blir handlingsförlamad av att höra nyheter om klimatet och miljön. Jag byter jag kanal eller slutar lyssna; för att jag känner mig uppgiven och överväldigad av allt.
Vi människor fick uppdraget av Gud att förvalta skapelsen, värna om det skapade. Vi har utnyttjat den, smutsat ned den, förgiftat den. Vi har misslyckats med vår första kallelse.
Och nu vill jag återvända till Peter Halldorf. Han har skrivit en bok om just klimatkrisen som jag tänkt läsa en längre tid, men det var först i veckan som jag kom mig för det. ”Därför sörjer jorden.” Boken har två delar: De elva första sidorna Heter ”Klimathotet” och de 100 sista heter ”Kristushoppet”. Tio gånger så mycket hopp som hot. Jag tänkte att det här är boken för mig. Tror jag behöver medicinera mycket med just hoppet.
Man brukar säga att det sista som överger människan är hoppet, vilket jag har vänt och vridit på länge och tänkt att det inte stämmer; men på nåt sätt har det landat i mig nu i höst bara;
När all tro på vår egen förmåga att lösa en situation är borta, då är det bara hoppet kvar. Människan har en otrolig förmåga, och vi har länge trott att vi själva kan lösa världens problem. Så har jag ju själv tänkt om min egen insats i klimatkrisen; lite naivt, uppnosigt och klämkäckt har jag tänkt att vi människor kan lösa det här genom att konsumera klokare, resa mindre, hitta tekniska lösningar.
Vi har i vår priviligierade tillvaro kunnat tro att vi på egen hand kan ha kontroll över framtiden, vi har satt oss själva vid styrspakarna. Men klimatkrisen och pandemin har visat att vi inte alls hade den kontroll vi trodde att vi hade. Och då kan vi stå där rådlösa och hjälplösa, utlämnade åt oss själva.
Eller så kan vi försöka öva oss i hoppet. Hopp, skriver Peter Halldorf, det är inte önsketänkande eller optimism. är inte en vag känsla att saker och ting ska ordna sig, DE KOMMER INTE ATT ORDNA SIG- inte utan att Gud griper in.
Att känna hopp är inte att vara naiv eller blunda för problemen; utan kräver att man har ögonen öppna och ser verkligheten för vad den är. Bibeln berättar om och om igen att Gud ska gripa in, han lämnar inte sin skapelse åt sitt öde; Gud kämpar in i det sista för det som är hans. ”Se, jag gör allting nytt”. En ny himmel och en ny jord.
Vid begravningar läser man ibland Paulus ord om uppståndelsen:
”Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. 43Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft.”
Paulus talar om kroppens upptståndelse. Att uppståndelsen inte bara gäller det andliga, utan att även materian skall uppstå. Den utslitna, gamla kropp som läggs i sin grav är inte utan värde, den slängs inte på soporna; den förvandlas, säger Paulus. Den skröpliga, skrynkliga kroppen ska uppstå; oförgänglig, härlig och full av kraft. En cancersjuk, en 103 åring med reumatism; deras kroppar, ska enligt Paulus förvandlas och uppstå i kraft och härlighet. Som ett naket frö läggs i marken och förvandlas till en växt, full av liv.
Och detsamma tror jag om vår skapelse. Hur förstörd den än är den dagen, kommer Gud inte slänga den på skräphögen. Vårt nedsmutsade, utslitna och misskötta jordklot kommer få sin uppståndelseförvandling: ”Se, jag gör allting nytt”. Förgängligt blir oförgängligt, föraktat blir härligt, svagt blir fullt av kraft.
Guds rike är nära. Gud med oss. Immanuel.
Om och om igen manar bibeln oss: ”Var inte rädda” Var inte rädda.” Rädslan för inte med sig något gott. Rädsla föder handlingsförlamning. Rädsla föder hat och motsättningar. Rädsla stänger andra ute.
Men, hoppet är annorlunda. Peter Halldorf skriver: Verkligt hopp föder mod, kreativitet och handlingskraft Det gör något, inte bara med våra tankar utan också med våra händer. Därför säger hoppet: det går att äta, odla, resa, värma, kyla, leva annorlunda. Han skriver att Hoppet är en dygd: en andlig praktik. Det är en andlig muskel, något vi kan öva oss i. Hoppet motar bort uppgivenhen.
Det vi läste i dagens text är att Jesus säger sina lärjungar: när ni ser alla dessa hemska saker hända; var interädda. De ska inte krypa ihop i fosterställning och gömma sig. Utan han säger: ”Räta på er och lyft era huvuden.” Det är en viljeakt. Det handlar om vilken hållning jag har. ”Räta på er och lyft era huvuden. Er befrielse närmar sig.”
I adventpsalmen av Carl Boberg sjunger vi: ”Det susar genom livet strid, en fläkt av himmelrikets frid” och lite senare: ”en aning fyller varje bröst och stilla ljuder Andens röst.” När Gud talar med Elia på berget skriker han inte; han talar inte genom åska och dunder: i en liten svag bris hör Elia Guds. Mitt i livets strid: i tidernas oroligheter och krig: susar en fläkt av himmelrike. Oroligheterna som skrämmer livet ur människorna, det är högljutt, det kommer med buller och bång, det rapporteras på nyheterna.
Men stilla ljuder Andens röst. Så räta på er. Lyft era huvuden. Var på er vakt så att era sinnen inte fördunklas. Sveps inte med i oron. Och för all del, låt inte julförberedelserna förblinda er; var vaksamma: Spana och speja, kanske ser ni guds rikes knoppar tränga fram.